Jag sitter just nu i min fruktansvärt sandiga säng och skriver. Det är sand överallt, men det är nog bara att vänja sig som sagt. Lyfter man barnen blir man väldigt smutsig, men deras duschar funkar rätt bra så det är inga problem. Det är så varmt i rummet att jag bara kan sitta i trosor, tur att jag kan stänga fönstren och låsa dörren, annars skulle jag inte kunna göra så här. Fläkten i rummet är sönder så det är bara att acceptera det. Jag har även ikväll satt rekord i att vara uppe länge, kl är 9 och jag är fortfarande vaken, amazing! Jag har gått och lagt mig runt sju de andra kvällarna, jag har varit så sjukt slut. Att vara med barn hela dagen, speciellt dessa som kräver så mycket mer, kan vara väldigt utmattande. Barnen utmanar en alltid, de säger många gånger: You don’t love me. Och då frågar jag: varför säger du så, det är klart jag älskar dig. Då kan det vara för att jag inte sa god morgon till dem, lät dem pussa mig på munnen eller bara inte lagt armen om dem. Så det är svårt, allt är ett vågspel hela tiden. De vill pröva och se var ens gränser går. Man känner ganska snabbt vad man klarar av och inte. Det är en kille, Samuel, som jag tyckte var väldigt jobbig i bröjan, som var väldigt på. När jag sa nej till pussar och sånt blev han väldigt arg och ledsen och han gav mig det onda ögat. Men nu kommer han och jag överens väldigt bra. Han tyr sig mer till mig än till de andra volontärerna. Han är nog skadad sen innan, hans tillförlit är väldigt svår att få. Men jag tror jag är på god väg att vinna över honom på min sida.

Dagen har varit väldigt bra, jag har inte gråtit en enda gång, mycket tack vare de andra volontärerna. Igår när jag åt lunch var jag ensam, idag var vi 9 st vid middagsbordet och det var underbart. Vi är fyra tjejer från Sverige, 3 holländare (2 tejer och en gay man, han är riktigt rolig!) och en man från Tyskland och en tjej från Australien. Alla är så himla trevliga och det är lätt at fråga dem saker, alla är väldigt öppna och delar gärna med sig av sina erfarenheter. En av de holländska tjejera åker dagen innan mig, så det är perfekt. Vi ska göra en resa tillsammans tror jag! Den här helgen ska jag följa med Australienskan, Mel och en av hennes kompisar till Cape Coast. Jag blev så glad när hon frågade om jag ville följa med. Jag har varit så rädd att jag skulle få göra allt själv härnere, men jag tror inte de lämnar någon utanför, man vill hellre ha folk med sig på sin resa.

Mel följde även med mig till Swedru idag, vi hade tänkt att gå på ett volontärmöte. Vi tog en tro-tro dit, vilket gick väldigt bra… Jag fick sitta i framsätet jämte två män som skrattade åt mig konstant hela resan, det kändes väldigt jobbigt. Alla skriver och säger att människorna i Ghana är så trevliga, men det är de inte. Allt är mycket överdrivet. De är öppna, ja, de vågar fråga saker, men trevliga? Nej det skulle jag inte säga. Männen gör som de vill, det känns ofta som att de pratar över huvudet på en. Kvinnorna är arroganta, mycket för att jag inte tror de gillar vita människor. Svarta har alltid servat vita och jag tror vissa inte förstår att det är så längre. Det känns som att de tror, att vi tror att vi är bättre än dem. Men det skulle jag aldrig säga. Men alla säger obroni och ingen tycker det är fel, skulle någon säga svarting till en svart i Sverige skulle du bli idiotförklarad. Så det är bara att vänja sig vid de olika kulturerna.

Väl i Swedru tog jag in på ett internetcafé och jag kände mig genast lugnare i själen. Det var skönt att få lite vanlig kontakt via facebook osv, men jag satt bara där i en kvart, sen skulle Mel och jag på mötet. Väl vid cafét de brukade mötas, var det helt tomt. Inte en kotte var där, så Mel och jag tog en varsin cola och vi satt och pratade en stund innan jag åkte hem. Det är kul att prata engelska, men jag märker hur mycket jag tappat det på ett år. Så att umgås med bara holländare och australienskor som jag nu ska göra i framtiden kommer jag nog få upp språket snabbt. Barnen pratar även engelska så det är jättebra träning! Jag ringde till mamma idag, det var första gången sen jag kom hit som jag inte grät till henne i telefonen. Det är ett steg i rätt riktning.

Barnen här är väldigt trevliga, de är hjälpsamma och om man ska tvätta ex hjälper de ger än gärna till. Om dagarna är det riktigt varmt så att leka med barnen är väldigt ansträngande, istället tar vi bänkarna som finns lite överallt och sätter dem i skuggan så sitter vi där med barnen. Det är så mycket bättre, de älskar när man kramar och håller om dem, plus att det inte är så jobbigt.

Nu håller jag på att falla ihop av trötthet, så god natt.