6/1
Kategori: Allmänt
Den här dagen började tidigt, jag har sovit sämre än sämst. Jag drömmer mycket och inatt trodde jag att någon hade snott min mobil så jag sov ganska så oroligt. Men att bo på Oasis var kul! Att bo med andra i samma bungalow var väldigt annorlunda, dock en bra upplevelse. Jag trodde att vi bara bodde tjejer i vår bungalow, men när jag kom ur duschen igår visade det sig att jag hade fel. När jag stod och bytte om, hade fått på mig trosor och behå kom ett gäng på 6 st killar in. Där står jag, iklädd ingenting. Höll på att kissa på mig av skratt, det var så pinsamt.
Vi ska bo där nästa vecka med australiensarna Billigt var det också, 24 cedi (80 kr) för två nätter, inte så illa pinkat. Vi gick upp för att titta på soluppgången, vilken grej! Som de säger på australienska: It’s soooo beautiful here. Det var verkligen magiskt. Vid sju traskade vi iväg till vårt nya favoritställe och åt frukost: pannkakor med ananas och smält choklad, dör så gott. Som sagt, de hade wifi där, vilket gjorde att vi satt där i kanske 1,5 h. Men i Ghana är det vanligt att maten tar lång tid, från de att du beställer maten tills den står på bordet kan det ta 2 h. Det är något som verkligen irriterar mig här, de har ingen tidsuppfattning oh de bryr sig inte om tiden. Har man sagt att man ska mötas vid fem dyker de upp vid 7. Man kan tro att de ska vara rofyllt med ingen tidsuppfattning, men det stressar mig mer än något annat.
Efter maten gick vi tillbaka för att packa, det tog inga längre tider. På vägen bort från Oasis finns en basketplan och denna morgon spelade ett gäng rullstolsbasket, något som förvånade mig men samtidigt gjorde mig så glad. Jag älskar när alla får samma möjlighet att utöva sina sporter!
I tro-tro på väg mot Swedru somnade jag direkt, nästa gång jag vaknade var när Mel sa att jag skulle hoppa av, det hade tydligen gått två timmar sen vi lämnade Cape coast. Väl på barnhemmet fick jag ett varmt mottagande, ena Madame kom springandes och gav mig en kram och gulleplutten Stefan skrek av lycka. Det var en underbar känsla, att få känna sig så omtyckt och efterlängtad. Det var väldigt tomt på barnhemmet, de andra barnen var i kyrkan. Så det var bara fyra mindre barn och Junior som var kvar. Junior är en härlig kille, han är den äldsta av pojkarna här. Han har så mycket kärlek i sig och vill bara få kärlek tillbaka. Junior hjälpte mig att översätta till Madammerna att jag ville byta rum( det andra rummet är för högljutt så jag sover ganska dåligt). Det var inga problem, så vipps hade jag fått svensktjejernas rum. Här fungerar fläkten också, score!
Jag installerade mig ganska snabbt, sen läste jag lite och fixade in bilderna på datorn. Efter ett tag knackade Samuel på dörren, han hade kommit tillbaka från krykan och han var så himla glad att se mig, jag tror jag har blivit en favorit i hann ögon. Han fick en kram och sen var jag tvungen att fortsätta fixa med datorn. Senare på eftermiddagen fick jag ett brev av honom där han berättade hur mycket han älskade mig, väldigt gulligt.
Mel tittade även förbi på eftermiddagen. Hennes värdmamma tog med mat till barnen och delade ut, vilken kvinna. Säkert 70 år och sprang runt och hade sig. Hon var jättetrevlig. Mel åt sedan mat med mig. Det är kul, vi börjar lära känna varandra mer och mer och engelskan flyter på bättre och bättre, det är jättekul när man känner att man gör framsteg. När jag kommer hem kommer jag prata som en australiensare, jag märker redan nu hur jag har fått in deras accent. Jag har hjälpt barnen att tvätta sig och gosat med dem hela kvällen, så nu är det dags för mig att gå och lägga mig.