8/1
Kategori: Allmänt
Dagen började med magont så jag hoppade inte hur sängen direkt. Men efter att jag ätit min frukost kändes det bättre. Nu har min mage börjat spöka lite här nere, jag tror det beror på att den måste reagera på något sätt så nu är min tid inne helt enkelt. Idag började skolan här, det visade sig att jag skulle undervisa om jag ville. Jag prövade på det, men herregud så svårt det var. I min klass var det bara två elever, men det var fruktansvärt svårt att få dem att hålla fokuset uppe. Plus att deras utvecklingsnivå jämfört med barn hemma var helt annorlunda. Jag undervisade i klass två och de kunde inte lösa tal som 2+3 eller 5+3. Jag var tvungen att lära dem hur man räknar på sina fingrar. Stackars barn, de hade verkligen problem. Det tog dem 30 min att skriva av 20 tal på tavlan och ytligare 25 att lösa dem. Den andra lektionen var engelska då började jag med att fråga vilket dag, månad, år, veckodag det var idag. De hade verkligen noll koll. Sen när vi redde ut att det var tisdag den 8 januari 2013 så ville jag fortsätta på det spåret. Jag frågade dem då vilken veckodag det var imorgon. Trots att de hade en lapp framme vid tavlan där veckodagarna stod med stora bokstäver i rätt ordning kunde de inte lista ut vilken dag som det var imorgon. De kunde heller inte säga vilken dag det var igår. Så jag försökte lära dem att stava veckodagarna, frågade vilka bokstäver som ordet innehöll, hur många bokstäver det var och hur bokstäverna lät. För om de lär sig Tuesday börjar på T och låter på ett visst sätt så kan de lära sig att läsa ordet.
Efter det ville jag pröva att läsa med dem i deras arbetsböcker. Det enda problemet var att de memorerat alla texter. Om jag höll för meningen och frågade hur ett specifikt ord uttalades kunde de inte läsa ordet. Då pratar jag om ord som she, he, they osv. Jag var helt chockad. Så det var bara att sätta sig ner och börja nöta, nöta, nöta.
Efter lunch skulle jag hållit i en till lektion men jag hade fått en fruktansvärd huvudvärk så jag gick och la mig istället. Nästa gång jag vaknade visade det sig att det hade gått två timmar. Score Mikaela, bra gjort! Men det var så skönt, jag blir helt matt av värmen här. Jag vill bara sova, sova, sova. Trots de vaknar jag kvart i sju varje morgon utan att någon eller något väcker mig. Jag har nu en inbyggd klocka i huvudet.
På kvällen sov Mel över så vi hade filmkväll. Vi såg När lammen tystnar och vi hade en toppenkväll. Mel och jag kommer så bra överens nu, vi kan prata om i stort sätt allting och det är så intressant att höra om allt i Australien. Allt är verkligen så himla annorlunda. På fredag åker Mel hem och på torsdag åker Dee Dee, alla bara lämnar stället. Det är så tråkigt. Och stackars barnen, det måste vara så konstigt för dem att ha folk här som de tyr sig till som sen lämnar dem efter 2 veckor, 3 veckor eller 3 månader. Det spelar nog ingen roll, har barnet verkligen blivit förälskad i dig på en vecka så gör det minst lika ont att säga hejdå som det måste vara att säga hejdå efter två månader. Men det kommer verkligen nya volontärer och det åker andra. Jag tror barnen är ganska så vana vid det. Det kan inte vara lätt att handskas med det. De som är här 3-6 månader (alla som är här nu utom jag) hatar(de sa det med glimten i ögat, men de menade nog det verkligen) när det kommer folk som stannar i typ 2-3 veckor, just därför att det sliter på barnen. Och de säger att det är mest svenskar. Då förklarade jag att det är därför att programmen är upplagda så, så att du kan göra det som ett projektarbete för att pröva på volontärlivet. Då är tre veckor perfekt. Gillar du det kan åka
hem och ta studenten, sen sticka tillbaka för att stanna längre. Då vet man ju vad man ska föreställa och förvänta sig av sin vistelse. Jag tror verkligen att de som kommer i 2-3 veckor inte gör jätteskillnad för barnen, däremot förändras de och det tar med sig en helt ny värld hem. De har lärt känna en annan del av världen som inte kan upplevas annanstans än här.