mikaelaighana.blogg.se

16/1

Åh, idag lyckades jag sova länge. Jag vaknade av mig själv kvart i åtta. Här har man en inbyggd klocka som vanligtvis brukar gå av betydligt tidigare.

Vi åt frukost i lugn och ro, Nienke och jag började titta på filmen The Illutionist i väntan på att Tina skulle komma och plocka upp henne. Idag skulle hon nämligen lämna sina väskor och bli introduserad i sin nya familj i Akroso. Hon ska lämna barnhemmet på söndag för att börja på en skola en timme här ifrån. I dessa termer här nere är det nära. Trafiken är extremt långsam (50 som högsta hastighet på många ställen) och den är tät. Det är ett ständigt hets, alla vill hela tiden köra om. Och hamnar du bakom en lastbil eller en tankbil är du körd. I uppförsbackarna ålar de sig fram i ca 20 km i timmen. Bilarna här är verkligen svaga, det är så himla irriterande. Men med deras hastighetsbegränsningar behöver de inte starka bilar.

Efter lunchen, som var en god fruktsallad kom Tina och hämtade Nienke. I bilen hade Tina med sig två svenskar som ska stanna här i 6 veckor och den andra i 3 månader. De kommer bo grannar med Nienke. De verkade trevliga, det hade varit kul att vara kvar här några fler veckor just för att lära känna fler människor. När de sedan åkte iväg tog jag en dusch och fixade för första gången mitt ansikte här nere. Jag sminkade mig. Herrgud, jag kände mig mänsklig igen när jag fick på sminket. Inga finnar, flådig hy eller säckiga ögonlock. Jag gjorde det mest för att jag skulle åka in till Swedru och träffa de andra tejerna från australien. Och eftersom att det var sista gången jag skulle få se dem ville jag ha kort på alla.

Mötet med de andra obrinis var bra. Det var mysigt att sitta på sin plaststol och äta springroles och dricka coca-cola. Jag kommer colaberoende pga av all coca-cola jag dricker här nere. Ajabaja! När det väl var dags att tjej hejdå till de andra tjejerna blev det jobbigt. Jag gillar dem verkligen!! Jag sa till dem att om de besöker Europa så får jag försöka ta mig dit de är och vi får träffas. Jag får även se det från det här perspektivet: om jag åker till Australien så har jag 11 olika personer jag kan bo hos, hur coolt är inte det!? Jag har verkligen fått möjligheten att träffa folk från hela världen här och vi delar faktiskt något tillsammans som många andra inte gör. Vi delar en volontärresa tillsammans, en resa som är unik och aldrig kommer kunna upplevas på samma sätt igen.

När jag kom tillbaka fick jag och Nienke stoooora och många kramar av barnen. Åh vad de är bra!!! Vi lekte med dem hela kvällen tills de skulle sova. Så himla underbart.

Jag och mina finfina australienskor.

13/1

Hemsk natt, verkligen en hemsk natt. Jag vaknade två gånger av andnöd då det inte fanns något syre i hyddan vi bodde i. Det var säkert bortåt 28 grader där inne och lakanet klibbade fast mot kroppen varje gång jag rörde på mig. Jag gick ut och satte mig för att få kyla ner kroppen och andas ordentligt. Jag övervägde verkligen att gå och sova i hängmattan som svajade i vinden några meter bort. Sen kom jag på att myggen antagligen skulle käka upp mig totalt så jag la ner den tanken.

Jag vaknade vid halv åtta, genomsvettig och äcklig. Min mage gör sig verkligen hörd, fy vad ont jag har. Dock har jag fortfarande aptit, men sen vill min mage bara dö. Men jag bet ihop och gick med de andra tjejerna för frukost på Baobab. Jag beställde en fruktsallad, avokadomacka och varm choklad. Det var den bästa frukosten hittills. Att få äta färska grönsaker var underbart, man gör vanligtvis inte det i Ghana. Här kokar man salladen. Avokadomackan var den bästa jag ätit, så senare när vi skulle äta lunch beställde jag två mackor istället för en.

Efter frukosten bestämde vi oss för att leta upp en marknad. Vi fick reda på vart den låg så vi traskade på i bra takt, motströms mot alla kyrkmänniskor. Här klä de verkligen upp sig när de går till kyrkan. Småtjejerna ser ut som om de ska ut på maskerad med sina högklackade skor, snäva klänningar och hattar på sne.

Marknaden var lätt att hitta. Det var människor överallt, bilar som skulle köra där alla gick och en ständig lukt av svett och något äckligt som jag inte kan sätta ord på. Kanske var det avlopp? Ska jag vara ärlig så var marknaden en hemsk upplevelse och jag började känna mig kvävd. En man tog på mitt lår och tog tag i mina shorts och sa: You can’t wear this in Ghana. Andra tog min mina armar och sa: Obroni, obrini buy this. Eller: I see bad, I need eyedrops. Jag gillar verkligen inte när de tigger, jag börjar tappa tålamodet mer och mer. I början var jag väldigt tolerant mot allt. Men nu känner jag mer en irriterande känsla när de inte accepterar ett nej.

Vid lunchen ställde jag till med en liten scen för de andra tjejerna. Det var egentligen inte så farligt, men de var några väldigt ihärdiga barn som inte lämnade oss i fred som jag började irritera mig på. De ville inte lämna oss i fred men när vi fick vår mat sa servitrisen till barnen att gå och det var skönt, för de stod bakom mig och det var bara obehagligt. Men efter 5 min kom en av pojkarna tillbaka. Han hade torkad fisk som han sålde så det luktade pyton när han var i närheten. Så när han ställde sig jämte mig och började fippla med en flådig fisk bad jag honom vänligt att lämna oss i fred. Han gick en meter åt sidan och ställde sig vid de andra tjejerna. Jag såg hur besvärade de var så jag sa med en ganska skarp ton: Can you please leave us alone? Och han lyssnade inte. Men jag släppte inte hans blick, jag var fast besluten om att han skulle lyssna på mig. Då tog jag och peka med hela handen och sa: Can you please leave. You are a man with no respect, you don’t listen to what I’m saying. Då började han blinka för han började ogilla min hårda blick och min pekande hand. Han sa, barnsligt nog: No you can go. Här i Ghana är det värsta du kan säga till en person att de är ”crayz” eller att de inte har någon respekt. Så jag sa till honom: You are a man with no respect, you should be a shame of your self. Jag höll fortfarande kvar handen och blicken och då började han kasta fisk mot mig. Sen vände han klacken och gick.

De andra höll på att skratta ihjäl sig, men sa att jag hade gjort helt rätt. De var bara chockade att jag kunde bli så arg. Men de tackade mig, tjejen jämte mig kände precis som jag. Efteråt var jag helt bubblig inombords, jag var verkligen upprörd över killens beteende. Tro-tro resan hem gick bra, vi hyrde en hel buss för oss själva så vi hade mycket plats. Jag sa hejdå till tjejerna och var uppriktigt glad över att vara hemma på barnhemmet. Här funkar fläkten som den ska, jag sover bättre här plus att jag kan lägga mig i mitt rum och bara va. Utan att fråga vad alla andra vill göra. Jag trivs här och det känns mer och mer som hemma. Bäst av allt är att få krama om barnen efter en helg iväg. Jag har saknat dem och de har saknat mig. Oj så tufft det kommer bli att lämna dem.

Tidig morgon i Cape coast

Idag var en mycket händelselös dag, men det var skönt. Jag gick upp och åt frukost med de andra, sen gick jag och läste i två timmar. Boken jag läser är så himla bra, den handlar om Afrika på 60-talet. Allt som skrivs, alla beskrivningar tilltalar mig verkligen och jag ser allt framför mig. Mycket tack vare att jag nu vet hur Afrika är, hur maten smakar och hur hettan kan vara outhärdlig. Jag läser minst 50 sidor varje dag, det går snabbt att plöja igenom boken. 

Senare kom Mel, då tog vi lite crazybilder med Diede och Nienke. Jag skrattade så jag tjöt, våra bilder är verkligen hemska. Idag åkte Diede hem så det är jättetråkigt, skönare människa får man leta. Öppen, ärlig och har samma humor som mig. Hon kommer bli svår att ersätta. Hon har verkligen sett fram emot att få komma hem. Hon har varit här i tre månader och ju närmare hon kommit sin hem resa, ju mer har hon gått runt med ett ständigt leende på läpparna. 

Mel och jag tog en liten tur till Ambasa för att köpa vatten idag, det är sjukt hur snabbt vattnet går åt. Det var min tredje påse jag gjort slut på. Mel åker hem imorgon, så jag försökte spendera så mycket tid med henne som möjligt. Vi krama om varandra ordentligt när hon lämnade barnhemmet för sista gången. Nu är vi bara fyra volontärer kvar här. Förra veckan var vi nio, det är en stor skillnad, det pratas inte lika mycket vid matbordet längre. Nienke och jag bestämde att jag skulle flytta in hos henne, så nu har jag fått min första rumskamrat här nere. Så för att ta vara på de sista dagarna här har vi bestämt att vi ska titta på alla tjejfilmer jag har på datorn innan vi åker hem. Hon åket den 19 och jag den 20. Det känns konstigt att jag bara har en vecka kvar här nere. Det är ju nu jag har kommit in i alla rutiner, lärt känna barnen och kommit underfund med maten. Så ska jag helt plötsligt åka hem? Dock kommer min mage vara lycklig över att landa i Sverige. De senaste dagarna har vi inte riktigt samarbetat, jag vet inte vad det är, men ont gör det. 

Tyvärr är det svårare att spendera tid med barnen om dagarna, nu går de i skola. Till och med de minsta barnen går i skolan och jag undervisar inte i någon klass så det blir en del dötid när barnen har lektion. Då passar jag på att tvätta, läsa eller sova. Så går jag ut till dem på rasterna. De har bara tre lektioner om dagen så efter två har jag mycket tid för de små liven. Dock är de mycket tröttare nu än vad de var första veckan, skolan tar på deras krafter. Det är helt och hållet positivt! Imorgon åker jag och 10 australienskor till Cape coast, I'm really looking forward to it!!

Dagen började med magont så jag hoppade inte hur sängen direkt. Men efter att jag ätit min frukost kändes det bättre. Nu har min mage börjat spöka lite här nere, jag tror det beror på att den måste reagera på något sätt så nu är min tid inne helt enkelt. Idag började skolan här, det visade sig att jag skulle undervisa om jag ville. Jag prövade på det, men herregud så svårt det var. I min klass var det bara två elever, men det var fruktansvärt svårt att få dem att hålla fokuset uppe. Plus att deras utvecklingsnivå jämfört med barn hemma var helt annorlunda. Jag undervisade i klass två och de kunde inte lösa tal som 2+3 eller 5+3. Jag var tvungen att lära dem hur man räknar på sina fingrar. Stackars barn, de hade verkligen problem. Det tog dem 30 min att skriva av 20 tal på tavlan och ytligare 25 att lösa dem. Den andra lektionen var engelska då började jag med att fråga vilket dag, månad, år, veckodag det var idag. De hade verkligen noll koll. Sen när vi redde ut att det var tisdag den 8 januari 2013 så ville jag fortsätta på det spåret. Jag frågade dem då vilken veckodag det var imorgon. Trots att de hade en lapp framme vid tavlan där veckodagarna stod med stora bokstäver i rätt ordning kunde de inte lista ut vilken dag som det var imorgon. De kunde heller inte säga vilken dag det var igår. Så jag försökte lära dem att stava veckodagarna, frågade vilka bokstäver som ordet innehöll, hur många bokstäver det var och hur bokstäverna lät. För om de lär sig Tuesday börjar på T och låter på ett visst sätt så kan de lära sig att läsa ordet. 

Efter det ville jag pröva att läsa med dem i deras arbetsböcker. Det enda problemet var att de memorerat alla texter. Om jag höll för meningen och frågade hur ett specifikt ord uttalades kunde de inte läsa ordet. Då pratar jag om ord som she, he, they osv. Jag var helt chockad. Så det var bara att sätta sig ner och börja nöta, nöta, nöta.

Efter lunch skulle jag hållit i en till lektion men jag hade fått en fruktansvärd huvudvärk så jag gick och la mig istället. Nästa gång jag vaknade visade det sig att det hade gått två timmar. Score Mikaela, bra gjort! Men det var så skönt, jag blir helt matt av värmen här. Jag vill bara sova, sova, sova. Trots de vaknar jag kvart i sju varje morgon utan att någon eller något väcker mig. Jag har nu en inbyggd klocka i huvudet.

På kvällen sov Mel över så vi hade filmkväll. Vi såg När lammen tystnar och vi hade en toppenkväll. Mel och jag kommer så bra överens nu, vi kan prata om i stort sätt allting och det är så intressant att höra om allt i Australien. Allt är verkligen så himla annorlunda. På fredag åker Mel hem och på  torsdag åker Dee Dee, alla bara lämnar stället. Det är så tråkigt. Och stackars barnen, det måste vara så konstigt för dem att ha folk här som de tyr sig till som sen lämnar dem efter 2 veckor, 3 veckor eller 3 månader. Det spelar nog ingen roll, har barnet verkligen blivit förälskad i dig på en vecka så gör det minst lika ont att säga hejdå som det måste vara att säga hejdå efter två månader. Men det kommer verkligen nya volontärer och det åker andra. Jag tror barnen är ganska så vana vid det. Det kan inte vara lätt att handskas med det. De som är här 3-6 månader (alla som är här nu utom jag) hatar(de sa det med glimten i ögat, men de menade nog det verkligen) när det kommer folk som stannar i typ 2-3 veckor, just därför att det sliter på barnen. Och de säger att det är mest svenskar. Då förklarade jag att det är därför att programmen är upplagda så, så att du kan göra det som ett projektarbete för att pröva på volontärlivet. Då är tre veckor perfekt. Gillar du det kan åka

hem och ta studenten, sen sticka tillbaka för att stanna längre. Då vet man ju vad man ska föreställa och förvänta sig av sin vistelse. Jag tror verkligen att de som kommer i 2-3 veckor inte gör jätteskillnad för barnen, däremot förändras de och det tar med sig en helt ny värld hem. De har lärt känna en annan del av världen som inte kan upplevas annanstans än här.