15/1
Kategori: Allmänt
15/1
Idag var en bra dag, jag vaknade glad och utvilad. Magen gjorde fortfarande ont, men en god nattsömn gör så mycket på humöret! Jag läser just nu en bok som heter Den självläkande människan. I den påpekar de hur viktigt det är för psyket att ha en bra natt.
Vid frukostbordet berättade jag för de andra om mina planer på att åka till Swedru och ta ett malariatest. Det visade sig att Geuto blivt dålig under natten och han har fått samma malariasympton som mig så han ville hänga med. Så jag Nienke och Geuto tog oss in till Swedru direkt efter frukosten. Mina tankar och föreställningar innan om hur det skulle vara uppfylldes till vis del och krossades även. Mina tankar var att det skulle vara skitigt och ca 20 personer innan mig i kön så det skulle ta lång tid att få ta testet.
När jag kom in i sjukhusbyggnaden fick jag en smärre chock. Det var inte så skitigt som jag trodde, men det var folk överallt. Jag tror det var mellan 150-200 personer i väntrummet. Helvete var det första ord som poppade upp i mitt huvud, om jag får träffa läkaren idag så får jag vara lycklig. Vi gick fram till den såkallade receptionen för att anmäla vad vi ville göra. På en papperslapp skrev mannen ner mitt namn, efternamn, ålder och vad jag ville bli testad för. Inga personnummer, inget bokförande, ingenting. Jag betalade 5 cedi och fick komma in i undersökningingsrummet direkt. Jag gick bokstavligen före alla i kön, men det var mannen som jag betalade till som puttade in mig i rummet.
Så som sagt, det har sina fördelar att vara vit härnere. Tydligen får du gå före i köer. Inte undra på att det finns sura människor i världen när vissa hela tiden blir särbehandlade.
Väl i rummet fick jag en till chock, patienten innan mig var fortfarande där inne, plus tre sjuksystrar och Nienke som var mitt mentala stöd. För mig stod det aids skrivet över väggarna. Jag kände att om någon sticker mig med nålarna här så kommer jag åka på något annat än vad jag kom hit och sökte för. Jag såg verkligen till att mannen som tog nålsticket bytte nål, annars hade jag fått panik. Sticket tog en halv sekund sen sa de åt oss att vänta utanför. Efter en timme kom våra resultat tillbaka, no malaria!!! Vilken lättnad. Det firade vi med en timme på internetcafét och sen åkte vi tillbaka till barnhemmet för lunch.
På eftermiddagen kom australienskorna och då bestämde vi oss för att at med alla barn till fotbollsplanen så barnen kan få springa av sig och bara ha roligt. Det var lättare sagt en gjort. När vi kom till fotbollsplanen höll de på att klippa den. För hand. Med en svärdliknade lie. Så vi satte oss ner för att se till att de blev klara, när hela skaran med barn var samlad såg jag att dagbarnen också var med oss. Inte bra alls. Jag har ingen aning vilka namn dagbarnen har, de är bara här på barnhemmet över dagen för att gå i skolan. Så om något av barnen hade försvunnit hade jag inte kunnat lista ut vilket barn det var. Jag började få panik, det var barn överallt. Då bestämde jag mig för att ta dagbarnen hem men de började springa mot sina hus som låg jämte fotbollsplanen så det var ju dömt att misslyckas att få med dem hem.. De andra volontärerna gjorde inte så mycket, så jag började bli irriterade. Mitt blodsocker var fruktansvärt lågt och jag hade druckit dåligt under dagen. Så när barnen började gnälla blev jag rätt arg och röt till att det inte var rätt tidpunkt för gnäll. Då blev de helt plötsligt raka i ryggen och kunde gå med mig hem. Score.
På kvällen hade jag och Nienke filmkväll. Vi tittade på the notebook och åt choklad. Hur mysigt som helst. När vi skulle sova kunde vi inte sluta prata. Vilket resulterade i den senaste kvällen här för mig, halv tolv släckte vi ljuset och jag är glad för att han en sån fin tjejkompis här.
NO MALARIA!!
