mikaelaighana.blogg.se

13/1

Hemsk natt, verkligen en hemsk natt. Jag vaknade två gånger av andnöd då det inte fanns något syre i hyddan vi bodde i. Det var säkert bortåt 28 grader där inne och lakanet klibbade fast mot kroppen varje gång jag rörde på mig. Jag gick ut och satte mig för att få kyla ner kroppen och andas ordentligt. Jag övervägde verkligen att gå och sova i hängmattan som svajade i vinden några meter bort. Sen kom jag på att myggen antagligen skulle käka upp mig totalt så jag la ner den tanken.

Jag vaknade vid halv åtta, genomsvettig och äcklig. Min mage gör sig verkligen hörd, fy vad ont jag har. Dock har jag fortfarande aptit, men sen vill min mage bara dö. Men jag bet ihop och gick med de andra tjejerna för frukost på Baobab. Jag beställde en fruktsallad, avokadomacka och varm choklad. Det var den bästa frukosten hittills. Att få äta färska grönsaker var underbart, man gör vanligtvis inte det i Ghana. Här kokar man salladen. Avokadomackan var den bästa jag ätit, så senare när vi skulle äta lunch beställde jag två mackor istället för en.

Efter frukosten bestämde vi oss för att leta upp en marknad. Vi fick reda på vart den låg så vi traskade på i bra takt, motströms mot alla kyrkmänniskor. Här klä de verkligen upp sig när de går till kyrkan. Småtjejerna ser ut som om de ska ut på maskerad med sina högklackade skor, snäva klänningar och hattar på sne.

Marknaden var lätt att hitta. Det var människor överallt, bilar som skulle köra där alla gick och en ständig lukt av svett och något äckligt som jag inte kan sätta ord på. Kanske var det avlopp? Ska jag vara ärlig så var marknaden en hemsk upplevelse och jag började känna mig kvävd. En man tog på mitt lår och tog tag i mina shorts och sa: You can’t wear this in Ghana. Andra tog min mina armar och sa: Obroni, obrini buy this. Eller: I see bad, I need eyedrops. Jag gillar verkligen inte när de tigger, jag börjar tappa tålamodet mer och mer. I början var jag väldigt tolerant mot allt. Men nu känner jag mer en irriterande känsla när de inte accepterar ett nej.

Vid lunchen ställde jag till med en liten scen för de andra tjejerna. Det var egentligen inte så farligt, men de var några väldigt ihärdiga barn som inte lämnade oss i fred som jag började irritera mig på. De ville inte lämna oss i fred men när vi fick vår mat sa servitrisen till barnen att gå och det var skönt, för de stod bakom mig och det var bara obehagligt. Men efter 5 min kom en av pojkarna tillbaka. Han hade torkad fisk som han sålde så det luktade pyton när han var i närheten. Så när han ställde sig jämte mig och började fippla med en flådig fisk bad jag honom vänligt att lämna oss i fred. Han gick en meter åt sidan och ställde sig vid de andra tjejerna. Jag såg hur besvärade de var så jag sa med en ganska skarp ton: Can you please leave us alone? Och han lyssnade inte. Men jag släppte inte hans blick, jag var fast besluten om att han skulle lyssna på mig. Då tog jag och peka med hela handen och sa: Can you please leave. You are a man with no respect, you don’t listen to what I’m saying. Då började han blinka för han började ogilla min hårda blick och min pekande hand. Han sa, barnsligt nog: No you can go. Här i Ghana är det värsta du kan säga till en person att de är ”crayz” eller att de inte har någon respekt. Så jag sa till honom: You are a man with no respect, you should be a shame of your self. Jag höll fortfarande kvar handen och blicken och då började han kasta fisk mot mig. Sen vände han klacken och gick.

De andra höll på att skratta ihjäl sig, men sa att jag hade gjort helt rätt. De var bara chockade att jag kunde bli så arg. Men de tackade mig, tjejen jämte mig kände precis som jag. Efteråt var jag helt bubblig inombords, jag var verkligen upprörd över killens beteende. Tro-tro resan hem gick bra, vi hyrde en hel buss för oss själva så vi hade mycket plats. Jag sa hejdå till tjejerna och var uppriktigt glad över att vara hemma på barnhemmet. Här funkar fläkten som den ska, jag sover bättre här plus att jag kan lägga mig i mitt rum och bara va. Utan att fråga vad alla andra vill göra. Jag trivs här och det känns mer och mer som hemma. Bäst av allt är att få krama om barnen efter en helg iväg. Jag har saknat dem och de har saknat mig. Oj så tufft det kommer bli att lämna dem.

Tidig morgon i Cape coast