mikaelaighana.blogg.se

Hejsan! Mitt namn är Mikaela och här ska jag skriva om allt som rör min resa till Ghana som sker den 31 december. Den här resan ska göras som ett projektarbetet, som görs nu i årskurs tre på gymnasiet. Min blogg kommer även bli en loggbok.

10/1

Kategori: Allmänt

Idag var en mycket händelselös dag, men det var skönt. Jag gick upp och åt frukost med de andra, sen gick jag och läste i två timmar. Boken jag läser är så himla bra, den handlar om Afrika på 60-talet. Allt som skrivs, alla beskrivningar tilltalar mig verkligen och jag ser allt framför mig. Mycket tack vare att jag nu vet hur Afrika är, hur maten smakar och hur hettan kan vara outhärdlig. Jag läser minst 50 sidor varje dag, det går snabbt att plöja igenom boken. 

Senare kom Mel, då tog vi lite crazybilder med Diede och Nienke. Jag skrattade så jag tjöt, våra bilder är verkligen hemska. Idag åkte Diede hem så det är jättetråkigt, skönare människa får man leta. Öppen, ärlig och har samma humor som mig. Hon kommer bli svår att ersätta. Hon har verkligen sett fram emot att få komma hem. Hon har varit här i tre månader och ju närmare hon kommit sin hem resa, ju mer har hon gått runt med ett ständigt leende på läpparna. 


Mel och jag tog en liten tur till Ambasa för att köpa vatten idag, det är sjukt hur snabbt vattnet går åt. Det var min tredje påse jag gjort slut på. Mel åker hem imorgon, så jag försökte spendera så mycket tid med henne som möjligt. Vi krama om varandra ordentligt när hon lämnade barnhemmet för sista gången. Nu är vi bara fyra volontärer kvar här. Förra veckan var vi nio, det är en stor skillnad, det pratas inte lika mycket vid matbordet längre. Nienke och jag bestämde att jag skulle flytta in hos henne, så nu har jag fått min första rumskamrat här nere. Så för att ta vara på de sista dagarna här har vi bestämt att vi ska titta på alla tjejfilmer jag har på datorn innan vi åker hem. Hon åket den 19 och jag den 20. Det känns konstigt att jag bara har en vecka kvar här nere. Det är ju nu jag har kommit in i alla rutiner, lärt känna barnen och kommit underfund med maten. Så ska jag helt plötsligt åka hem? Dock kommer min mage vara lycklig över att landa i Sverige. De senaste dagarna har vi inte riktigt samarbetat, jag vet inte vad det är, men ont gör det. 


Tyvärr är det svårare att spendera tid med barnen om dagarna, nu går de i skola. Till och med de minsta barnen går i skolan och jag undervisar inte i någon klass så det blir en del dötid när barnen har lektion. Då passar jag på att tvätta, läsa eller sova. Så går jag ut till dem på rasterna. De har bara tre lektioner om dagen så efter två har jag mycket tid för de små liven. Dock är de mycket tröttare nu än vad de var första veckan, skolan tar på deras krafter. Det är helt och hållet positivt! Imorgon åker jag och 10 australienskor till Cape coast, I'm really looking forward to it!!

 

9/1

Kategori: Allmänt

Åh vilken hemsk natt. Sov som lika dåligt som ett ruttet ägg och jag vaknade verkligen på fel sida. Jag vaknade runt sex och kände att jag behövde kissa vilket jag verkligen hatar. Så jag gick upp, riktigt sur, då möts jag av tre av barnen som säger: I need your plastic gloves. Inte: Can I have one pair of plastic gloves please? Because someone did this and bla bla bla. Jag var så himla arg, jag tyckte de var så otacksam och aldrig säger tack eller snälla så jag sa åt dem: No you can’t have my gloves, they are for me. I need them because my body can’t handle the bacteria. I know your body does, so don’t come for me with bad excuses. You just wants things and you don’t appreciate them. Sedan gick jag på toa. Jag tror barnen blev rätt chockade, men jag var så fruktansvärt arg.

Åh, de ska inte ha saker här. De har allt och allt går sönder på nolltid, de bryr sig inte om vad de får. De svenska tjejerna gav barnen några hopprep förra veckan, de är redan sönder. Då sa jag till barnen när jag såg ett av hopprepen: Var är de andra hopprepen? Är de också sönder? Ni måste vara försiktiga med saker ni får. I Sverige skulle det här hopprepet hålla två år, men ni har lyckats ha sönder det på 5 dagar, bra jobb! Än en gång var de nog lite förvånade över att jag röt till dem men jag måste göra det. Herregud, hur svårt är det att säga tack? De vet verkligen inte hur man är tacksam över något. De vill bara ha mer mer och mer. Något som irriterar något otroligt. De tror ju på Gud här, jag kanske borde berätta att girighet är en av de sju dödsynderna så om de fortsätter att vara giriga så kommer de till helvete. Jag undrar om det skulle funka? Det skulle vara kul att testa, för att se vad de säger, de små liven… Bitter jo tack jag vet!

Idag kom även tre australienskor och hälsade på. De ska vara här på eftermiddagarna de kommande veckorna så det ska bli mycket trevligt! Vi andra åkte till Swedru efter lunchen och taxiresan dit var en upplevelse. Die Dee har skaffat rastaflätor här nere så hon har dem i en hög toffs mitt på huvudet. Så när vi lyckades få tag på en taxi fick hon sitta i mitt knä då vi har fem personer i en taxi för fyra. Så hon fick sitta snett med huvudet hela vägen och jag kunde inte sluta skratta åt henne, det såg så sjukt roligt ut. Stackars Die Dee, hennes nacke måste vara bruten nu. Vi gick till internetcafét i Swedru och satt där till obrinimötet började. När vi kom dit var alla australiensare där, plus några holländare och några tyskar. Jag socialiserade mig mest med australienskorna då jag ska åka med dem den här helgen till Cape coast. Åh, de var sååå trevliga, vi kommer ha det så sjukt kul i Cape coast, kan verkligen slå vad om det. Det var härligt att träffa Katie igen, jag gillar verkligen henne. Plus att hennes Sidneydialekt är så bred så man börjar flina när hon pratar. Sötis.

När vi kom hem från mötet fick vi nationalrätten fufu med en soppa och kyckling. Fufun smakade ingenting, en brun gegga som du äter med fingarna, soppan var så stark så jag trodde att pappret skulle brinna upp när jag hade det framför munnen. Tur att det var vattenmelon som efterrätt, det fick neutralisera allt i min mun och mage. Eftersom att Die Dee åker hem imorgon satt Faco, jag, Ninka och Die Dee uppe rätt sent idag. De drack öl, jag coca cola. Die Dee fick lite bilder av mig som jag har tagit och vi hade det verkligen mysigt när vi satt och pratade. Die Dee är så härlig, verkligen störtskön och man gillar henne från första början. Så det kommer bli tomt utan henne. Nu ska moi’ sova, trööööött. Godnatt

8/1

Kategori: Allmänt

Dagen började med magont så jag hoppade inte hur sängen direkt. Men efter att jag ätit min frukost kändes det bättre. Nu har min mage börjat spöka lite här nere, jag tror det beror på att den måste reagera på något sätt så nu är min tid inne helt enkelt. Idag började skolan här, det visade sig att jag skulle undervisa om jag ville. Jag prövade på det, men herregud så svårt det var. I min klass var det bara två elever, men det var fruktansvärt svårt att få dem att hålla fokuset uppe. Plus att deras utvecklingsnivå jämfört med barn hemma var helt annorlunda. Jag undervisade i klass två och de kunde inte lösa tal som 2+3 eller 5+3. Jag var tvungen att lära dem hur man räknar på sina fingrar. Stackars barn, de hade verkligen problem. Det tog dem 30 min att skriva av 20 tal på tavlan och ytligare 25 att lösa dem. Den andra lektionen var engelska då började jag med att fråga vilket dag, månad, år, veckodag det var idag. De hade verkligen noll koll. Sen när vi redde ut att det var tisdag den 8 januari 2013 så ville jag fortsätta på det spåret. Jag frågade dem då vilken veckodag det var imorgon. Trots att de hade en lapp framme vid tavlan där veckodagarna stod med stora bokstäver i rätt ordning kunde de inte lista ut vilken dag som det var imorgon. De kunde heller inte säga vilken dag det var igår. Så jag försökte lära dem att stava veckodagarna, frågade vilka bokstäver som ordet innehöll, hur många bokstäver det var och hur bokstäverna lät. För om de lär sig Tuesday börjar på T och låter på ett visst sätt så kan de lära sig att läsa ordet. 


Efter det ville jag pröva att läsa med dem i deras arbetsböcker. Det enda problemet var att de memorerat alla texter. Om jag höll för meningen och frågade hur ett specifikt ord uttalades kunde de inte läsa ordet. Då pratar jag om ord som she, he, they osv. Jag var helt chockad. Så det var bara att sätta sig ner och börja nöta, nöta, nöta.

Efter lunch skulle jag hållit i en till lektion men jag hade fått en fruktansvärd huvudvärk så jag gick och la mig istället. Nästa gång jag vaknade visade det sig att det hade gått två timmar. Score Mikaela, bra gjort! Men det var så skönt, jag blir helt matt av värmen här. Jag vill bara sova, sova, sova. Trots de vaknar jag kvart i sju varje morgon utan att någon eller något väcker mig. Jag har nu en inbyggd klocka i huvudet.

På kvällen sov Mel över så vi hade filmkväll. Vi såg När lammen tystnar och vi hade en toppenkväll. Mel och jag kommer så bra överens nu, vi kan prata om i stort sätt allting och det är så intressant att höra om allt i Australien. Allt är verkligen så himla annorlunda. På fredag åker Mel hem och på  torsdag åker Dee Dee, alla bara lämnar stället. Det är så tråkigt. Och stackars barnen, det måste vara så konstigt för dem att ha folk här som de tyr sig till som sen lämnar dem efter 2 veckor, 3 veckor eller 3 månader. Det spelar nog ingen roll, har barnet verkligen blivit förälskad i dig på en vecka så gör det minst lika ont att säga hejdå som det måste vara att säga hejdå efter två månader. Men det kommer verkligen nya volontärer och det åker andra. Jag tror barnen är ganska så vana vid det. Det kan inte vara lätt att handskas med det. De som är här 3-6 månader (alla som är här nu utom jag) hatar(de sa det med glimten i ögat, men de menade nog det verkligen) när det kommer folk som stannar i typ 2-3 veckor, just därför att det sliter på barnen. Och de säger att det är mest svenskar. Då förklarade jag att det är därför att programmen är upplagda så, så att du kan göra det som ett projektarbete för att pröva på volontärlivet. Då är tre veckor perfekt. Gillar du det kan åka

 

hem och ta studenten, sen sticka tillbaka för att stanna längre. Då vet man ju vad man ska föreställa och förvänta sig av sin vistelse. Jag tror verkligen att de som kommer i 2-3 veckor inte gör jätteskillnad för barnen, däremot förändras de och det tar med sig en helt ny värld hem. De har lärt känna en annan del av världen som inte kan upplevas annanstans än här. 

7/1

Kategori: Allmänt

En vecka har nu gått här på barnhemmet och jag trivs bättre och bättre. Rutinerna börjar sätta sig och tiden går fort. Våra rutiner här är att vi inte har någon rutin. Mycket roligt, man tar för sig det arbete man känner för.

Imorse när jag vaknade hade jag fruktansvärt ont i magen, trots de gick jag upp och åt frukost. Direkt efter la jag mig ner och läste i två timmar, min mage pallade verkligen inte med att vara uppe. När jag sen gick upp och kände att magen var bättre kände jag för att ta en dusch. Vid duschen jämte mig stod en av de mindre tjejerna, Georgina och skämdes. Jag visste inte vad hon hade gjort, så jag var på väg att bära upp henne i famnen. Så visade det sig att hon hade bajsat på sig. Då tyckte jag så synd om henne, jag tror hon hade stått där säkert en timme innan jag kom. Ingen hade hjälpt henne och hon kunde inte duscha sig själv. Jag kom på att jag hade med mig plasthandskar hit så jag sprang och hämta dem. Jag fyllde en hink med vatten, hämtade tvål och på med handskarna, sen var det bara att köra. I början var det såklart jätteäckligt, men med hanskar på var det uthärdligt. När Georgina väl var klar ville jag ta på henne nya kläder så jag bad henne visa vart hon hade nya kläder. Hon visade sin säng och då fick jag reda på vart olyckan hade skett, i sängen. Stackars liten. Så hennes kläder var inte användbara och speciellt inte hennes madrass, så jag drog ut den, hämtade nya handskar och fixade till den. Jag tvättade även hennes kläder och hängde de på tork. Och så glad hon blev sen, först var hon ren, sen hennes madrass och sist kläderna. Hon kunde  inte ha gett mig ett varmare leende, hon var så glad igen.

Barnen här känner nog mycket skam när de gjort något. Georginas tvillingbror George brukar också sängväta. Han skäms så fruktansvärt mycket då, hela hans hållning skriker skam. Eller när jag säger till barnen att inte kasta sten på varandra, speciellt en pojke tog illa upp så han tittar inte på mig längre. Jag känner att någon måste lära dem vad rätt och fel är. Här är det ingen skillnad i behandling av tjejer eller pojkar, pojkarna slår mer än gärna flickorna. När jag sedan sa till de äldre pojkarna att man hamnar i fängelse i Sverige för att slå tjejer vart de förbryllade och sa: men de slår oss, då slår vi tillbaka. De kunde verkligen inte se logiken i det hela.

Något som Mel och jag pratade om idag var hur otacksamma barnen är här. De säger aldrig tack eller snälla, helst vill de bara ha mer och mer. Idag när Mel delade ut lite stickers var de inte ett enda barn som sa tack vilket gjorde henne rätt upprörd. Det är just därför hon och jag ska åka till ett fattigt barnhem och lämna hennes och de andra svenska tjejernas gåvor. Vi tror att det är mer uppskattat på andra ställen. Jag funderar på att ge dem medicin sen när jag åker härifrån, men bara av de pengar jag har kvar. Vi har redan lagt ner mycket pengar på den här resan, man behöver inte spendera mer än nödvändigt.

Nu på kvällen hade barnhemmet fått kokosnötter av en man som var här förut och lämna av lite saker. Så de frågade mig och jag vill ha, det ville jag ju såklart! Jag har inte prövat det förut, men det var gott. Lite sött, men en aningen för kvalmigt för min smak. Kokosköttet var desto bättre. Jag hade ätit middag precis innan och smält i mig en halv ananas, så jag var jättemätt. Jag är hela tiden sugen på något här nere, det är jättejobbigt. Så jag har lite frukt, tuggummi eller vatten som jag tar med jämna mellanrum. Ska jag någonsin hit igen ska jag ta med salt, är det något jag saknar så är det salt. Grytorna funkar bra att äta då de är så starka, men ”potatisen” och riset utan salt är ingen höjdare. Jag får ibland ”friterad” potatis och det blir som pommes utan salt. Väldigt smaklöst och tråkigt. 

Nu väntar en kall dusch och sen ska jag sova. 

6/1

Kategori: Allmänt

Den här dagen började tidigt, jag har sovit sämre än sämst. Jag drömmer mycket och inatt trodde jag att någon hade snott min mobil så jag sov ganska så oroligt. Men att bo på Oasis var kul! Att bo med andra i samma bungalow var väldigt annorlunda, dock en bra upplevelse. Jag trodde att vi bara bodde tjejer i vår bungalow, men när jag kom ur duschen igår visade det sig att jag hade fel. När jag stod och bytte om, hade fått på mig trosor och behå kom ett gäng på 6 st killar in. Där står jag, iklädd ingenting. Höll på att kissa på mig av skratt, det var så pinsamt. 

Vi ska bo där nästa vecka med australiensarna  Billigt var det också, 24 cedi (80 kr) för två nätter, inte så illa pinkat.  Vi gick upp för att titta på soluppgången, vilken grej! Som de säger på australienska: It’s soooo beautiful here. Det var verkligen magiskt. Vid sju traskade vi iväg till vårt nya favoritställe och åt frukost: pannkakor med ananas och smält choklad, dör så gott. Som sagt, de hade wifi där, vilket gjorde att vi satt där i kanske 1,5 h. Men i Ghana är det vanligt att maten tar lång tid, från de att du beställer maten tills den står på bordet kan det ta 2 h. Det är något som verkligen irriterar mig här, de har ingen tidsuppfattning oh de bryr sig inte om tiden. Har man sagt att man ska mötas vid fem dyker de upp vid 7. Man kan tro att de ska vara rofyllt med ingen tidsuppfattning, men det stressar mig mer än något annat.

Efter maten gick vi tillbaka för att packa, det tog inga längre tider. På vägen bort från Oasis finns en basketplan och denna morgon spelade ett gäng rullstolsbasket, något som förvånade mig men samtidigt gjorde mig så glad. Jag älskar när alla får samma möjlighet att utöva sina sporter!

I tro-tro på väg mot Swedru somnade jag direkt, nästa gång jag vaknade var när Mel sa att jag skulle hoppa av, det hade tydligen gått två timmar sen vi lämnade Cape coast. Väl på barnhemmet fick jag ett varmt mottagande, ena Madame kom springandes och gav mig en kram och gulleplutten Stefan skrek av lycka. Det var en underbar känsla, att få känna sig så omtyckt och efterlängtad. Det var väldigt tomt på barnhemmet, de andra barnen var i kyrkan.  Så det var bara fyra mindre barn och Junior som var kvar. Junior är en härlig kille, han är den äldsta av pojkarna här. Han har så mycket kärlek i sig och vill bara få kärlek tillbaka. Junior hjälpte mig att översätta till Madammerna att jag ville byta rum( det andra rummet är för högljutt så jag sover ganska dåligt). Det var inga problem, så vipps hade jag fått svensktjejernas rum. Här fungerar fläkten också, score!

Jag installerade mig ganska snabbt, sen läste jag lite och fixade in bilderna på datorn. Efter ett tag knackade Samuel på dörren, han hade kommit tillbaka från krykan och han var så himla glad att se mig, jag tror jag har blivit en favorit i hann ögon. Han fick en kram och sen var jag tvungen att fortsätta fixa med datorn. Senare på eftermiddagen fick jag ett brev av honom där han berättade hur mycket han älskade mig, väldigt gulligt.

Mel tittade även förbi på eftermiddagen.  Hennes värdmamma tog med mat till barnen och delade ut, vilken kvinna. Säkert 70 år och sprang runt och hade sig. Hon var jättetrevlig. Mel åt sedan mat med mig. Det är kul, vi börjar lära känna varandra mer och mer och engelskan flyter  på bättre och bättre, det är jättekul när man känner att man gör framsteg. När jag kommer hem kommer jag prata som en australiensare, jag märker redan nu hur jag har fått in deras accent. Jag har hjälpt barnen att tvätta sig och gosat med dem hela kvällen, så nu är det dags för mig att gå och lägga mig.

5/1

Kategori: Allmänt

5/1
Vilken dag! Vaknade runt sju efter en natt med väldigt konstiga drömmar, malaronen gör sig verkligen kännbar. Jag kan komma ihåg att ena var jätterolig och att en annan var läskig, som en mardröm. Mardrömmen handlade om en skolmassaker, jag var inblandad.

Direkt efter att jag gick upp fixade vi oss och gick till stället Baobab tror jag det hette. Det var en vegetarisk restaurang, där kunde man få pannkakor till frukost. Efter mycket frågande och letande hittade vi stället. Vilken smoothie och pannkaka jag fick! Mmm
Sen gick vi till hotellet för om-packning. Vi fixade även en taxichaufför till ett bra pris, resemålet var kakum national park. Där gick vi på träbroar mellan de höga träden. Vi upptäckte en fördel med att inte komma från Ghana, när vi skulle ut på broarna fick vi gå före alla andra i gruppen, jag överdriver inte när jag säger att det var mer än tvåhundra personer på den guidade turen. Det var häftigt att gå däruppe, dock vart jag lite illamående, jag är fruktansvärt höjdrädd. Jag hade bestämt mig att jag skulle klara av det här! Utsikten däruppe var fantastisk. På vägen hem stannade vid ett apcenter. Kvinnan som hade stället var från Holland och hon var sjukt rolig (efter en helg med australiensare är lite sarkasmhumor uppskattat). På apcentret fick man inte ta kort, därför att korten kunde användas i fel syfte. Hon hade apor, krokodiler, fåglar, några konstiga kattdjur och något annat konstigt djur. Men hon skänkte en sån kärlek till djuren, hon verkligen älskade dem. Det var så fint att se!

När vi kom till Oasis igen flyttade vi oss till solstolarna och det var där jag tillbringade min eftermiddag och fick lite färg. Jag läste och hade det bra där. Tills en fågel kom och sket på min tröja, det var riktigt äckligt. Fågeljävel.

Vi åt sedan på veggiestället (som hade wifi!!!). Just middagen var väl ingen höjdare, men min annansjuice var god. På vägen hem från restaurangen attackerade ett gäng ungar oss och vi blev nästan rånade, de slog Mel på rumpan, hon kommer få ett blåmärke, så hårt var det. Sen hängde jag och Mel ute vi restaurangen, då Katie var så trött. Vi bara satt och prata i några timmar, väldigt trevligt faktiskt! Nu ska Ela sova.

4/1

Kategori: Allmänt

Idag vaknade jag 6:55 och då åt vi frukost med de andra. Fyra av volontärerna skulle ut och resa så de ville komma igång så fort som möjligt. Frukosten bestod som alla andra morgnar av vitt bröd, gladakon ost, sylt, omelett, varmt vatten som man har choklad i. Ganska tråkig frukost, men det går ner med lätthet. Idag var det den sista frukosten med gänget, svenskarna åker hem imorgon. Det är verkligen jättetråkigt, jag gillar den verkligen. Så när jag ska upp till Stockholm nästa gång ska jag hälsa på dem. Efter frukosten började jag packa och organisera mina grejer i rummet. Jag skulle nämligen iväg över helgen med Mel och en ny tjej från Australien, som jag nu vet heter Katie. Katie är jättetrevlig och hon är riktigt rolig, Mel känns lite mer strikt och lite tråkig. Vi åt en sista lunch tillsammans, sen kramade jag tjejerna hejdå.

 

Vi gick sen för att ta en tro-tro. Det kom en efter 25 min och det är alltid en upplevelse i sig att åka de små minibussarna. Vi åkte in till swedru, där hade vi mer tur, vi fick en tro-tro direkt så vi den lämnade stationen och vi åkte den 2 timmar långa resan hit, där jag sitter nu. Det kostade 4 cedi, vilket är runt 14 kr. Helt sjukt billigt. Väl i cape coast tig vi in på hotellet Oasis, först beställde vi mat, i Ghana kan det ta två timmar för att få sin mat. Jag och katie kände för att ta en badtur innan vi åt, så vi bytte om snabbt och sprang ner till havet. Det var SÅ SKÖNT. Säkert 28 grader eller nått. Middagen var ingen höjdare, jag ville ha fisk, men det fanns inte. Så dum som jag var tog jag kött, det var så äckligt. Tur att pommesfritten gick att äta. Nu har jag tagit den längsta duschen sen jag kom hit till Ghana. Det var så skönt. 

Imorse sminkade jag mig lite, det var så underbart att få se frisk ut. Jag ser verkligen dödssjuk ut utan smink. Jag fixade även håret, då fick jag beröm av alla, det var kul.

 

Nu  ska jag gå ut och göra Mel sällskap ute vid restaurangen. Katie är jetlagad så hon vill sova. Så hörs imorgon!

3/1

Kategori: Allmänt

Inatt sov alla dåligt, alla var även jättehungriga vid frukosten. Det tillhör ovanligheten. Men jag tror det var väldigt fuktigt ute, kan ha varit därför. Min handduk torkade inte under natten, vilket den alltid gör i vanliga fall. Tiden mellan frukost och lunch gick ovanligt sakta. Vi var trötta, barnen var trötta och framförallt var vi vrålhungriga. Vid lunchen diskuterade vi alla roliga drömmar man får av myggprofylaxen. Jag minns mina drömmar väldigt tydligt här och det göra jag inte hemma. Efter lunch lekte vi såklart med barnen, det är i stort sätt det enda vi gör. Med några pauser i mellan åt.

När jag var själv här i början visste jag inte vad jag fick göra. Men du får gå och sätta dig och göra annat, ingen blir arg. Igår la jag mig och läste lite på eftermiddagen. Jag blev avbruten av en fruktansvärd rök som utbröt. De eldade sopor utanför mitt fönster så mitt rum blev rökfyllt, vidrigt!! Då bestämde jag mig för att gå till de andra tjejernas rum, då sa de att vi skulle gå ock spela fotboll och hämta vatten. Vi har en fin fotbollsplan som ligger 10 min ifrån oss. Man kan köpa vatten precis jämte så det är perfekt.

Det var jättekul att se barnen spela fotboll, de var så lyckliga! Påvägen hem bar jag min vattenpåse på huvudet, nacken höll på att gå av, bokstavligen.. Jag hade även köpt cola som jag la i frysen (saker och ting blir inte helt kalla i kylen. Den tog jag till maten, mmmm så god den var! Maten här är rätt bra, den är stark, så det man inte gillar kan man dränka i de starka såserna så blir det helt plötsligt ätbart. 


Efter maten kom Tina och Felicia förbi och då berättade vi lite om saker vi inte tyckte var okej på barnhemmet. De är våra handledare här nere, så till dem ska man berätta sånt man är missnöjdmed. vi sa t.ex att madamerna inte presenterar sig, att barnen inte alltid får frukost, att vissa saker försvinner och att Adisa inte är så trevlig. Men det var bra, alla möttes halvvägs så jag tror de kan ändra på sig. Jag frågade även Tina om det skulle komma fler volontärer till barnhemmet och det ska det göra i veckan, super! 

På kvällen tittade jag och de svenska tjejerna på film i mitt rum. Det är så synd att de lämnar mig på lördag, jag gillar dem verkligen. Att sitta och titta på tjejfilmer i mitten av Afrika var väldigt mysigt.

2/1

Kategori: Allmänt

Jag sitter just nu i min fruktansvärt sandiga säng och skriver. Det är sand överallt, men det är nog bara att vänja sig som sagt. Lyfter man barnen blir man väldigt smutsig, men deras duschar funkar rätt bra så det är inga problem. Det är så varmt i rummet att jag bara kan sitta i trosor, tur att jag kan stänga fönstren och låsa dörren, annars skulle jag inte kunna göra så här. Fläkten i rummet är sönder så det är bara att acceptera det. Jag har även ikväll satt rekord i att vara uppe länge, kl är 9 och jag är fortfarande vaken, amazing! Jag har gått och lagt mig runt sju de andra kvällarna, jag har varit så sjukt slut. Att vara med barn hela dagen, speciellt dessa som kräver så mycket mer, kan vara väldigt utmattande. Barnen utmanar en alltid, de säger många gånger: You don’t love me. Och då frågar jag: varför säger du så, det är klart jag älskar dig. Då kan det vara för att jag inte sa god morgon till dem, lät dem pussa mig på munnen eller bara inte lagt armen om dem. Så det är svårt, allt är ett vågspel hela tiden. De vill pröva och se var ens gränser går. Man känner ganska snabbt vad man klarar av och inte. Det är en kille, Samuel, som jag tyckte var väldigt jobbig i bröjan, som var väldigt på. När jag sa nej till pussar och sånt blev han väldigt arg och ledsen och han gav mig det onda ögat. Men nu kommer han och jag överens väldigt bra. Han tyr sig mer till mig än till de andra volontärerna. Han är nog skadad sen innan, hans tillförlit är väldigt svår att få. Men jag tror jag är på god väg att vinna över honom på min sida.

Dagen har varit väldigt bra, jag har inte gråtit en enda gång, mycket tack vare de andra volontärerna. Igår när jag åt lunch var jag ensam, idag var vi 9 st vid middagsbordet och det var underbart. Vi är fyra tjejer från Sverige, 3 holländare (2 tejer och en gay man, han är riktigt rolig!) och en man från Tyskland och en tjej från Australien. Alla är så himla trevliga och det är lätt at fråga dem saker, alla är väldigt öppna och delar gärna med sig av sina erfarenheter. En av de holländska tjejera åker dagen innan mig, så det är perfekt. Vi ska göra en resa tillsammans tror jag! Den här helgen ska jag följa med Australienskan, Mel och en av hennes kompisar till Cape Coast. Jag blev så glad när hon frågade om jag ville följa med. Jag har varit så rädd att jag skulle få göra allt själv härnere, men jag tror inte de lämnar någon utanför, man vill hellre ha folk med sig på sin resa.

Mel följde även med mig till Swedru idag, vi hade tänkt att gå på ett volontärmöte. Vi tog en tro-tro dit, vilket gick väldigt bra… Jag fick sitta i framsätet jämte två män som skrattade åt mig konstant hela resan, det kändes väldigt jobbigt. Alla skriver och säger att människorna i Ghana är så trevliga, men det är de inte. Allt är mycket överdrivet. De är öppna, ja, de vågar fråga saker, men trevliga? Nej det skulle jag inte säga. Männen gör som de vill, det känns ofta som att de pratar över huvudet på en. Kvinnorna är arroganta, mycket för att jag inte tror de gillar vita människor. Svarta har alltid servat vita och jag tror vissa inte förstår att det är så längre. Det känns som att de tror, att vi tror att vi är bättre än dem. Men det skulle jag aldrig säga. Men alla säger obroni och ingen tycker det är fel, skulle någon säga svarting till en svart i Sverige skulle du bli idiotförklarad. Så det är bara att vänja sig vid de olika kulturerna.

Väl i Swedru tog jag in på ett internetcafé och jag kände mig genast lugnare i själen. Det var skönt att få lite vanlig kontakt via facebook osv, men jag satt bara där i en kvart, sen skulle Mel och jag på mötet. Väl vid cafét de brukade mötas, var det helt tomt. Inte en kotte var där, så Mel och jag tog en varsin cola och vi satt och pratade en stund innan jag åkte hem. Det är kul att prata engelska, men jag märker hur mycket jag tappat det på ett år. Så att umgås med bara holländare och australienskor som jag nu ska göra i framtiden kommer jag nog få upp språket snabbt. Barnen pratar även engelska så det är jättebra träning! Jag ringde till mamma idag, det var första gången sen jag kom hit som jag inte grät till henne i telefonen. Det är ett steg i rätt riktning.

Barnen här är väldigt trevliga, de är hjälpsamma och om man ska tvätta ex hjälper de ger än gärna till. Om dagarna är det riktigt varmt så att leka med barnen är väldigt ansträngande, istället tar vi bänkarna som finns lite överallt och sätter dem i skuggan så sitter vi där med barnen. Det är så mycket bättre, de älskar när man kramar och håller om dem, plus att det inte är så jobbigt.

Nu håller jag på att falla ihop av trötthet, så god natt.

1/1

Kategori:

Dagen började kl sju och jag var fruktamsvärt trött. Jag gick ut och antog att jag skulle kastas in i de syslor som står i mina papper. Men icke sa nicke! Jag får inte hjälpa till med maten, de vill inte att jag ska tvätta, inte städa eller bära saker själv. Jag är vit i deras ögon och vita ska man behandla med respekt och de ska inte utföra något arbete. Något som är väldigt svårt för mig att acceptera. Jag är ju här för att jobba? Efter en stund sa jag att jag ville lära mig att tvätta för hand och då tilllät de mig att tvätta. I vanliga fall tvättar man stående, böjd över baljan. De tvingade mig att sitt ner på en pall medan de stod. När jag senare skulle köpa vatten, som förvaras i små påsar på 500 ml som man köper i storpack, ville jag pröva att bära den själv. Det äldsta barnet erbjöd sig att bära det, på huvudet såklart, men när jag en än gång sa att jag vill lära mig att gå med saker på huvudet fick jag det. Folk tappade sina ögon när de såg en vit person bära sitt vatten själv. En man skrek till barnen som var med mig att jag inte borde bära vattnet, utan att de skulle göra det. De svarade på twi att hon insistera på att bära det själv, då skrattade mannen åt mig och gick in igen.

Sötast är alla barn, de skriker obroni(!?) som betyder viting, till mig. Sedan vinkar de och ger mig det största leendet du kan tänka dig. Det här är en uppmärksamhet jag inte är van vid.

Att allt är så slappt här stör mig, jag är en person som vill ha en tid att passa och en syssla att göra. Att bara sitta med barnen blir ibland för mycket. Barnen slåss hela tiden om min uppmärksamhet och det gör en helt matt. Idag bröt jag ihop, då ringde jag till mamma. Att höra en bekant röst var så skönt! Samtalet bröts efter en kvart, men jag stannade kvar på mitt rum för att ta ett break. Jag lade mig och läste en timme. Sen var jag som ny.

De svenska tjejernna dök upp på kvällen. De blev min räddning, de berättade om allt som hände på barnhemmet. Om sysslor, barnens beteende, madammernas förväntningar osv. Det var underbart att få prata svenska med några som verkligen förstod vad jag gick igenom. Kulturkrocken är verkligen ett fakutm, idag var det 34 grader så värme gjorde även sitt. 3 liter med vatten senare ligger jag nu i min säng, kl är 8 och jag ska sova.

31/12

Kategori: Allmänt

Idag är det nyårsafton, något som tydligen inte uppmärksammas här på barnhemmet. Min dag har varit en berg och dalbana känslomässigt sätt, kommer till det lite senare.

Imorse vaknade jag kl 06:09 av en tupp som stod utanför fönstret och gol. Hade jag haft en yxa hade jag dödat den.

Halv åtta var det frukost, som bestod av bröd av något slag, lite sylt, nån ost och en varm dryck. Det slank ner utan några stora svårigheter. Halv nio började min introduktion idag. Där pratade tjejen Ama om kulturkrockar, sevärdhet osv. Jag fick en språkkurs i TWI som är det lokala språket här. Fy vad jag är värdelös på att lära mig nya språk, det var riktigt pinsamt. Efter introduktionen åkte jag med Ama och en chaufför till en affär. Först tog vi ut 400 ghanska pengar. Det är ganska kul, jag har ingen aning om vad valutan är så att handla var ett mysterium. Väl i affären var det inte bara att klampa in, först gick man förbi en vakt som hade en k-pist eller liknande över axeln, sen väl inne i affären var man tvungen att visa upp vad man hade med sig för en vakt som sedan godkände om man fick gå in eller inte. Jag handlade lite saker och vi begav oss hemåt, med ett stopp på vägen. Vi skaffade ett kontantkort som gör att det blir billigt att ringa hem. Tack säger jag bara att jag skaffade det. Ama och jag kom verkligen överrens och vi bytte nummer i fall vi skulle ses någon dag. 

Efter lunch någon gång efter ett åkte vi mot mitt barnhem som låg en bit utanför Accra. Det var en upplevelse. Jag tror ingen kan förstå vilken fattigdom som existerar här nere. Jämte alla vägar säljs någonting. Har du något att sälja, säjer du det. Kan vara vatten, gamla skor eller varför inte begagnade däck? Hur som helst är fattigdomen väldigt påtaglig, bilarna är skruttiga, husen är nära att falla ihop när som, vägarna är sönder och framför allt är det skitigt över allt. Smuts, smuts och mer smuts. Den två timmar långa resan var intressant, landet är egentligen väldigt vackert, men det är människornas smuts som ögonen dras till.


Efter ett tag svängde föraren av vägen och trettio meter senare hamnar vi på Helping hands childrens home. Direkt när jag klev ur bilen möttes jag av en hjord med ungar som direkt tog i mig. De höll upp sina händer och ville visa att de fanns. Min hjälpande hostelvärd sa att jag skulle gå med barnen på en rundtur så jag och kanske tio barn gick en runda här på barnhemmet. De visade stolt upp sina klassrum, sina höns, sin matplats osv. Alla bråkade om att få hålla mina händer, men bara de två starkaste killarna lyckades hålls sig kvar. Det var hemskt att inte ha tillräckligt med armar till de andra barnen, jag kände mig som en skurk. Jag har läst att de kommer ta på mig, men jag skulle aldrig föreställa mig att det var såhär, de gör allt för att få min uppmärksamhet och de vill kramas och pussas hela tiden.

Hostelvärden och Ama lämnade mig bara här och de sa att de skulle komma tillbaka imorgon. Så där var jag, slängd i ingenstans, med en hel drös med barn och två vuxna som knappt kunde engelska.  Då rann min känslomässiga bägare över,  allt var bara för mycket att ta in. Jag känner en sån hopplösthet, hur ska Afrika någonsin kunna ställa sig på egna ben. Deras barn behöver oss, deras handel behöver oss, hela deras ekonomi behöver oss. Vad kan vi göra? Barnen var i sånt stort behov av närhet som jag började gråta bakom mina nya ray banglasögon. Då ursäktade jag mig och bad att få gå till mitt rum. Där fixade jag till mitt simkort och ringde gråtandes till mamma. Att höra en bekant röst var skönt , det lugnade mig och hon sa: du kan ju inte förändra allt där nere. Inse det och ge bara barnen all din uppmärksamhet och kärlek nu de här tre veckorna så har du gjort en liten skillnad iaf.

Jag samlade mig efter kanske 40 minuter och kunde sätta mig med barnen igen. De är så gulliga, vill bara äta upp alla. Något jag tycker är väldigt jobbigt är att alla vill ha pussar. Jag är ingen människa som går och pussar vem som helst. Jag vill ha en puss på kinden av min lilla kusin ibland men skulle aldrig få för mig att pussa en tioårig pojke på munnen. Det är ett hemskt obehag som sköljer över en när de lutar sig fram och säger PUSS med afrikansk brytning. Dock kan de engelska, men ordet puss har de lärt sig av andra volontärer. Så no more pussar från mig, det känns för konstigt för mig. Nu har jag nyss duschat i den konstiga duschen och barnen ska snart sova. Hoppas jag får lite sömn i natt..

30/12

Kategori: Allmänt

Kl är 23:00 svensk tid, vilket betyder att kl är 22:00 här i Ghana. Just nu sitter jag under mitt myggnät, likt ett gigantiskt tält. Svetten rinner för fullt och mina ögon säckar ihop snart. Jag började min dag på Arlanda. Allt gick bra, trots att forex inte hade några dollar att dela ut, men efter mycket om och men lyckades de skrapa ihop sjutio dollar som jag fick när jag lämnade in en femhundring. På planet till Amsterdam hade jag tur, jag hamnade jämte ett killgäng som var riktigt trevliga. Killen jämte mig hette Tobias och vi pratade konstant hela vägen ner till Amsterdam. Deras gäng skulle till Thailand så vi skulle åt helt olika håll sen, vi önskade varandra trevlig resa så var den nya relation jag byggt borta. Väl på Amsterdam var det snabba puckar som gällde. En timme hade jag på mig tills nästa plan gick. Jag kom ut vid gate vid namn A och jag skulle till gaterna med namn E så ni fattar ju själva hur snabbt jag var tvungen att gå. Och jag överdriver nog inte om jag säger att det var 1,5 km mellan gaterna, helt sjukt långt var det. Väl vid gaten var det inga problem. Jag var i stort sätt den enda vita där, vilket jag nog måste vänja mig vid. Framför mig i kön stod en mamma med en tvåårig son. Sonen tittade upp på mig en gång och log det bredaste leende och sa: Hi och fnittrade sedan till. Då smälte mitt hjärta, ungen var bland det sötaste jag sett, jag kan bara tänka mig hur det blir sen på barnhemmet.

Flygresan till Ghana gick jättebra, personalen var trelig, jag hade fönsterplats, snyggaste killen jämte mig och man fick mat och dricka om vart annat. Vad finns det att klaga på? Jag hann se två filmer och ett serieavsnitt.

När jag klev av planet i Ghana slogs jag av en fuktig luft, då började jag le. Människorna utstrålade en värme, så det var inte bara klimatet i sig som var inbjudande. Tullkön inne på terminalen växte sig stor på nolltid och jag stod säkert en halvtimme i kö. Sen var det inga problem. Jag hittade mitt bagage snabbt och hittade mannen som skulle hämta upp mig direkt, han stod direkt innanför dörrarna vid ankomsthallen. Överallt stod det folk som frågade om jag behövde taxi, om de inte ställde den frågan glodde de bara på mig. Det är nog inte det vanligaste att möta en blond tjej i vit, stickad tjocktröja. När vi gick mot bilen som Viktor hade (mannen hette så), höll jag bokstavligen på att dö av värmeslag. Skjorta och stickad tröja är inget att rekommendera i Afrika. Bilturen till Hostlet tog ca 1h och det var den läskigaste bilturen i hela mitt liv. Blinkers existerade inte, helst skulle man ligga och ta upp två filer, höll man på att köra in i någon använde man tutan och hötte med handen. Rummet jag bor i är ganska äckligt, såg nyss en kackerlacka. Men nu är jag i Afrika, så lite smuts får jag nog tåla. Imorgon serveras frukost vid halv åtta, sen börjar dagen!