mikaelaighana.blogg.se

12/1

Idag vaknadejag upp efter en riktigt bra natt. Jag sov som en gud, mycket tack vare att jag höll på att dö av sömnlöshet natten innan. De andra tjejerna var uppe långt innan mig så jag tog en snabb dusch sen traskade vi bort mot Baobab för att äta frukost med resten av tjejerna. Vi var en grupp på 11 personer så 8 bodde på Oasis och 3 på  Baobab. På vägen mot Baobab hittade vi världens genväg, tänkte vi. Det var verkligen en genväg men vi förstod rätt snabbt varför ingen annan gick där. De stank. På riktigt, jag höll på att spy. Kväljningarna var extrema. Tydligen var det dass intill stigen plus att de torkade fisk på taket av en av byggnaderna jämte stigen. Så bajs och rutten fisk hängde i luften. Mmm..

Frukosten var lika ljuvlig som förr helgen, denna dag tog jag fruktsallad och pannkakor med ananas och nån smält choklad. It was to die for! Till det, färsk ananasjuice. Solklart det bästa stället för en frukost. Denna dag funkade inte internetet på Baobab så när de andra tjejerna åkte för att se Kukum national park åkte jag och Katie på wifi-jakt. Efter ett tag hittade vi en hotelllounge som erbjöd wifi så där slog vi oss ner och surfa på mobilerna. 1 timme senare kände vi att vårat internetbehov var fyllt så vi tog oss tillbaka till Oasis. Det fösta jag gjorde var att byta om och lägga mig på en solstol och började läsa direkt. När de andra kom tillbaka beställde vi lunch, men jag höll mig hela tiden vid min solstol. Jag har inte känt mig helt hundra på senaste tiden, magen har fungerat av och an, jag har även känt mig matt i kroppen. Så att inte göra någonting alls passade mig perfekt. Jag har verkligen kommit fram till det här nere, att jag är inte en person som har ett behov av att se allt när jag är på en plats eller utforska landet. Jag nöjer mig lätt med det jag har runt om kring mig och tar mig hellre friheten att lägga mig på stranden och läsa en att springa runt och stressa. Jag njöt verkligen av att få ligga på stranden, dricka coca-cola och bara va.

Allt här nere är så hektiskt, människorna har egentligen inte bråttom, men det är människor överallt. Många frågar efter pengar eller vill sälja saker till dig. Jag säger nästan alltid nej och när de inte försvinner blir jag riktigt irriterad. Så jag känner mig lite småstressad här nere, jag känner ofta att jag blir överkörd. Vi svenskar vill verkligen ha vårt egna space, vilket inte riktigt respekteras här. Jag tycker ofta det är riktigt jobbigt när jag vill vara i fred. Jag vill inte hälsa främlingar på stan i handen, jag vill inte berätta mitt namn för dem, hur länge jag stannar i Ghana eller vart jag kommer ifrån. Men svara jag dem inte anser de att jag är oförskämd, att jag beter mig illa. Ska jag vara ärlig så jag börjat att inte bry mig. Säger någon obroni vänder jag mig inte om och vinkar. Hallå, jag är vit, jag vet. Måste det avgöra att alla måste påpeka det till mig!?

På kvällen hade vi tänkt att äta mat på ett hotell, vilket sen visade sig bara vara en bar som serverade läsk. Så tillbaka till Oasis kl 8 på kvällen och beställa ny mat. Jag började på ont i magen av hunger och jag såg hur många gäster det var så jag tänkte: Shit, det här kommer ta över två timmar att få ut maten. 30 min efter att vi beställt kommer maten ut och hela gänget var i chock, hur kunde det gå så fort? Det vet vi fortfarande inte, men lyckliga var vi över maten. Vi fick även bordsunderhållning av en akrobat och hans lilla kompanjon, de var riktigt duktiga. Kl 11 drog jag ner min ögonbindel och somnade 3 timmar senare. 

Mel, Katie och jag