31/12
Kategori: Allmänt
Idag är det nyårsafton, något som tydligen inte uppmärksammas här på barnhemmet. Min dag har varit en berg och dalbana känslomässigt sätt, kommer till det lite senare.
Imorse vaknade jag kl 06:09 av en tupp som stod utanför fönstret och gol. Hade jag haft en yxa hade jag dödat den.
Halv åtta var det frukost, som bestod av bröd av något slag, lite sylt, nån ost och en varm dryck. Det slank ner utan några stora svårigheter. Halv nio började min introduktion idag. Där pratade tjejen Ama om kulturkrockar, sevärdhet osv. Jag fick en språkkurs i TWI som är det lokala språket här. Fy vad jag är värdelös på att lära mig nya språk, det var riktigt pinsamt. Efter introduktionen åkte jag med Ama och en chaufför till en affär. Först tog vi ut 400 ghanska pengar. Det är ganska kul, jag har ingen aning om vad valutan är så att handla var ett mysterium. Väl i affären var det inte bara att klampa in, först gick man förbi en vakt som hade en k-pist eller liknande över axeln, sen väl inne i affären var man tvungen att visa upp vad man hade med sig för en vakt som sedan godkände om man fick gå in eller inte. Jag handlade lite saker och vi begav oss hemåt, med ett stopp på vägen. Vi skaffade ett kontantkort som gör att det blir billigt att ringa hem. Tack säger jag bara att jag skaffade det. Ama och jag kom verkligen överrens och vi bytte nummer i fall vi skulle ses någon dag.
Efter lunch någon gång efter ett åkte vi mot mitt barnhem som låg en bit utanför Accra. Det var en upplevelse. Jag tror ingen kan förstå vilken fattigdom som existerar här nere. Jämte alla vägar säljs någonting. Har du något att sälja, säjer du det. Kan vara vatten, gamla skor eller varför inte begagnade däck? Hur som helst är fattigdomen väldigt påtaglig, bilarna är skruttiga, husen är nära att falla ihop när som, vägarna är sönder och framför allt är det skitigt över allt. Smuts, smuts och mer smuts. Den två timmar långa resan var intressant, landet är egentligen väldigt vackert, men det är människornas smuts som ögonen dras till.
Efter ett tag svängde föraren av vägen och trettio meter senare hamnar vi på Helping hands childrens home. Direkt när jag klev ur bilen möttes jag av en hjord med ungar som direkt tog i mig. De höll upp sina händer och ville visa att de fanns. Min hjälpande hostelvärd sa att jag skulle gå med barnen på en rundtur så jag och kanske tio barn gick en runda här på barnhemmet. De visade stolt upp sina klassrum, sina höns, sin matplats osv. Alla bråkade om att få hålla mina händer, men bara de två starkaste killarna lyckades hålls sig kvar. Det var hemskt att inte ha tillräckligt med armar till de andra barnen, jag kände mig som en skurk. Jag har läst att de kommer ta på mig, men jag skulle aldrig föreställa mig att det var såhär, de gör allt för att få min uppmärksamhet och de vill kramas och pussas hela tiden.
Hostelvärden och Ama lämnade mig bara här och de sa att de skulle komma tillbaka imorgon. Så där var jag, slängd i ingenstans, med en hel drös med barn och två vuxna som knappt kunde engelska. Då rann min känslomässiga bägare över, allt var bara för mycket att ta in. Jag känner en sån hopplösthet, hur ska Afrika någonsin kunna ställa sig på egna ben. Deras barn behöver oss, deras handel behöver oss, hela deras ekonomi behöver oss. Vad kan vi göra? Barnen var i sånt stort behov av närhet som jag började gråta bakom mina nya ray banglasögon. Då ursäktade jag mig och bad att få gå till mitt rum. Där fixade jag till mitt simkort och ringde gråtandes till mamma. Att höra en bekant röst var skönt , det lugnade mig och hon sa: du kan ju inte förändra allt där nere. Inse det och ge bara barnen all din uppmärksamhet och kärlek nu de här tre veckorna så har du gjort en liten skillnad iaf.
Jag samlade mig efter kanske 40 minuter och kunde sätta mig med barnen igen. De är så gulliga, vill bara äta upp alla. Något jag tycker är väldigt jobbigt är att alla vill ha pussar. Jag är ingen människa som går och pussar vem som helst. Jag vill ha en puss på kinden av min lilla kusin ibland men skulle aldrig få för mig att pussa en tioårig pojke på munnen. Det är ett hemskt obehag som sköljer över en när de lutar sig fram och säger PUSS med afrikansk brytning. Dock kan de engelska, men ordet puss har de lärt sig av andra volontärer. Så no more pussar från mig, det känns för konstigt för mig. Nu har jag nyss duschat i den konstiga duschen och barnen ska snart sova. Hoppas jag får lite sömn i natt..