mikaelaighana.blogg.se

Idag är det nyårsafton, något som tydligen inte uppmärksammas här på barnhemmet. Min dag har varit en berg och dalbana känslomässigt sätt, kommer till det lite senare.

Imorse vaknade jag kl 06:09 av en tupp som stod utanför fönstret och gol. Hade jag haft en yxa hade jag dödat den.

Halv åtta var det frukost, som bestod av bröd av något slag, lite sylt, nån ost och en varm dryck. Det slank ner utan några stora svårigheter. Halv nio började min introduktion idag. Där pratade tjejen Ama om kulturkrockar, sevärdhet osv. Jag fick en språkkurs i TWI som är det lokala språket här. Fy vad jag är värdelös på att lära mig nya språk, det var riktigt pinsamt. Efter introduktionen åkte jag med Ama och en chaufför till en affär. Först tog vi ut 400 ghanska pengar. Det är ganska kul, jag har ingen aning om vad valutan är så att handla var ett mysterium. Väl i affären var det inte bara att klampa in, först gick man förbi en vakt som hade en k-pist eller liknande över axeln, sen väl inne i affären var man tvungen att visa upp vad man hade med sig för en vakt som sedan godkände om man fick gå in eller inte. Jag handlade lite saker och vi begav oss hemåt, med ett stopp på vägen. Vi skaffade ett kontantkort som gör att det blir billigt att ringa hem. Tack säger jag bara att jag skaffade det. Ama och jag kom verkligen överrens och vi bytte nummer i fall vi skulle ses någon dag. 

Efter lunch någon gång efter ett åkte vi mot mitt barnhem som låg en bit utanför Accra. Det var en upplevelse. Jag tror ingen kan förstå vilken fattigdom som existerar här nere. Jämte alla vägar säljs någonting. Har du något att sälja, säjer du det. Kan vara vatten, gamla skor eller varför inte begagnade däck? Hur som helst är fattigdomen väldigt påtaglig, bilarna är skruttiga, husen är nära att falla ihop när som, vägarna är sönder och framför allt är det skitigt över allt. Smuts, smuts och mer smuts. Den två timmar långa resan var intressant, landet är egentligen väldigt vackert, men det är människornas smuts som ögonen dras till.

Efter ett tag svängde föraren av vägen och trettio meter senare hamnar vi på Helping hands childrens home. Direkt när jag klev ur bilen möttes jag av en hjord med ungar som direkt tog i mig. De höll upp sina händer och ville visa att de fanns. Min hjälpande hostelvärd sa att jag skulle gå med barnen på en rundtur så jag och kanske tio barn gick en runda här på barnhemmet. De visade stolt upp sina klassrum, sina höns, sin matplats osv. Alla bråkade om att få hålla mina händer, men bara de två starkaste killarna lyckades hålls sig kvar. Det var hemskt att inte ha tillräckligt med armar till de andra barnen, jag kände mig som en skurk. Jag har läst att de kommer ta på mig, men jag skulle aldrig föreställa mig att det var såhär, de gör allt för att få min uppmärksamhet och de vill kramas och pussas hela tiden.

Hostelvärden och Ama lämnade mig bara här och de sa att de skulle komma tillbaka imorgon. Så där var jag, slängd i ingenstans, med en hel drös med barn och två vuxna som knappt kunde engelska.  Då rann min känslomässiga bägare över,  allt var bara för mycket att ta in. Jag känner en sån hopplösthet, hur ska Afrika någonsin kunna ställa sig på egna ben. Deras barn behöver oss, deras handel behöver oss, hela deras ekonomi behöver oss. Vad kan vi göra? Barnen var i sånt stort behov av närhet som jag började gråta bakom mina nya ray banglasögon. Då ursäktade jag mig och bad att få gå till mitt rum. Där fixade jag till mitt simkort och ringde gråtandes till mamma. Att höra en bekant röst var skönt , det lugnade mig och hon sa: du kan ju inte förändra allt där nere. Inse det och ge bara barnen all din uppmärksamhet och kärlek nu de här tre veckorna så har du gjort en liten skillnad iaf.

Jag samlade mig efter kanske 40 minuter och kunde sätta mig med barnen igen. De är så gulliga, vill bara äta upp alla. Något jag tycker är väldigt jobbigt är att alla vill ha pussar. Jag är ingen människa som går och pussar vem som helst. Jag vill ha en puss på kinden av min lilla kusin ibland men skulle aldrig få för mig att pussa en tioårig pojke på munnen. Det är ett hemskt obehag som sköljer över en när de lutar sig fram och säger PUSS med afrikansk brytning. Dock kan de engelska, men ordet puss har de lärt sig av andra volontärer. Så no more pussar från mig, det känns för konstigt för mig. Nu har jag nyss duschat i den konstiga duschen och barnen ska snart sova. Hoppas jag får lite sömn i natt..

Kl är 23:00 svensk tid, vilket betyder att kl är 22:00 här i Ghana. Just nu sitter jag under mitt myggnät, likt ett gigantiskt tält. Svetten rinner för fullt och mina ögon säckar ihop snart. Jag började min dag på Arlanda. Allt gick bra, trots att forex inte hade några dollar att dela ut, men efter mycket om och men lyckades de skrapa ihop sjutio dollar som jag fick när jag lämnade in en femhundring. På planet till Amsterdam hade jag tur, jag hamnade jämte ett killgäng som var riktigt trevliga. Killen jämte mig hette Tobias och vi pratade konstant hela vägen ner till Amsterdam. Deras gäng skulle till Thailand så vi skulle åt helt olika håll sen, vi önskade varandra trevlig resa så var den nya relation jag byggt borta. Väl på Amsterdam var det snabba puckar som gällde. En timme hade jag på mig tills nästa plan gick. Jag kom ut vid gate vid namn A och jag skulle till gaterna med namn E så ni fattar ju själva hur snabbt jag var tvungen att gå. Och jag överdriver nog inte om jag säger att det var 1,5 km mellan gaterna, helt sjukt långt var det. Väl vid gaten var det inga problem. Jag var i stort sätt den enda vita där, vilket jag nog måste vänja mig vid. Framför mig i kön stod en mamma med en tvåårig son. Sonen tittade upp på mig en gång och log det bredaste leende och sa: Hi och fnittrade sedan till. Då smälte mitt hjärta, ungen var bland det sötaste jag sett, jag kan bara tänka mig hur det blir sen på barnhemmet.

Flygresan till Ghana gick jättebra, personalen var trelig, jag hade fönsterplats, snyggaste killen jämte mig och man fick mat och dricka om vart annat. Vad finns det att klaga på? Jag hann se två filmer och ett serieavsnitt.

När jag klev av planet i Ghana slogs jag av en fuktig luft, då började jag le. Människorna utstrålade en värme, så det var inte bara klimatet i sig som var inbjudande. Tullkön inne på terminalen växte sig stor på nolltid och jag stod säkert en halvtimme i kö. Sen var det inga problem. Jag hittade mitt bagage snabbt och hittade mannen som skulle hämta upp mig direkt, han stod direkt innanför dörrarna vid ankomsthallen. Överallt stod det folk som frågade om jag behövde taxi, om de inte ställde den frågan glodde de bara på mig. Det är nog inte det vanligaste att möta en blond tjej i vit, stickad tjocktröja. När vi gick mot bilen som Viktor hade (mannen hette så), höll jag bokstavligen på att dö av värmeslag. Skjorta och stickad tröja är inget att rekommendera i Afrika. Bilturen till Hostlet tog ca 1h och det var den läskigaste bilturen i hela mitt liv. Blinkers existerade inte, helst skulle man ligga och ta upp två filer, höll man på att köra in i någon använde man tutan och hötte med handen. Rummet jag bor i är ganska äckligt, såg nyss en kackerlacka. Men nu är jag i Afrika, så lite smuts får jag nog tåla. Imorgon serveras frukost vid halv åtta, sen börjar dagen! 

Igår hade jag lite funderingar som jag inte kunde få svar på genom att söka på Internet så jag ringde till Volontärresors huvudkontor i Stockholm för att få reda på lite mer. Jag frågade om när jag får tillbaka mitt visum och passet. Jag fick svaret att det kommer tillbaka i slutet av november. Jag frågade även när jag får reda på vart i Ghana jag hamnar, då sa hon att det får jag reda på ca 1-2 veckor innan avresa. Men att jag troligtvis hamnar i centrala Ghana då det är där de behöver mest volontärer.

Jag frågade även om hon kunde säga några andra som kommer åka samma datum som mig, men än så länge fanns det inga andra som åker då. Det gör mig lite nervös, för det betyder att jag kommer flyga själv vilket inte gör mig jätteglad. Jag kommer ju först flyga från Stockholm sen till Amsterdam och sen vidare mot Ghana. Vad jag har hört så ska Amsterdams flygplats vara riktigt stor och det är nog det som gör mig nervös.

Jag hoppas innerligt att allt klaffar så att jag inte står någonstans i Afrika utan bagage och ingen som hämtar upp mig. Det är då som det skulle vara skönt att ha någon som reser samtidigt som jag, dock kan jag inte göra någonting åt det.

Jag frågade även hur jag gör vid hemresan, om de kommer hjälpa mig att skaffa boende helgen innan jag reser hem. Det var självklart för dem att hjälpa till sa de. De utelämnar ingen åt ödet och att de ska klara sig själva, så det är en stor trygghet.

Tjejen jag pratade med sa att volontärerna som är i samma område som en själv brukar träffas varje onsdag på ett fik som de bestämt för att prata och umgås. Det tycker jag låter superbra då jag vill kunna socialisera mig med andra än bara barn. Hon sa att om helgerna får man göra vad man vill (då man inte jobbar på helgerna), de flesta brukar åka på safari eller åker ut till kusten för att sola och bada. Det ska bli så kul!!!!

Jag frågade även hur jag får göra med presenter till tex min värdfamilj. Hon berättade att de tycker om att få små saker som kan vara lätta att uppskatta. Helst ingen orrefors- vas eller liknande, vilket jag kan förstå. Hon var väldigt rolig att prata med! Hon sa att de gillar att få typsikt svenska saker, gärna sånt man kan provsmaka och lukta på. Så som: Saltlakris, pepparkakor, fina tvålar, body lotions, choklad om det nu inte smälter osv. De gillar även stora t- shirtar med tryck på, vilket för mig är en väldigt udda sak att gilla. Men det kan bli roligt att försöka hitta fram en stor t-shirt med en älg på eller liknande. De gillade även smycken som glittrar, kan vara riktigt billiga saker. Familjen gillar även att få se kort på min familj så jag ska framkalla lite bilder som jag ska ta med är tanken.

Till barnhemmet ska jag ta med bra saker som inte kan bli för individuellt. Så som tandborstar, tandkräm, fotbollar, hygienartiklar osv. Då kan inget barn ta det personligt, utan det är en gåva till alla där. Så innan jag vet summan av antalet barn som finns på just det barnhem jag ska jobba hos kan jag inte köpa något.

Tjejen(minns tyvärr inte hennes namn) som jag pratade med var väldigt trevlig och hon fick mig verkligen att bli peppade till det här, så nu har resfebern lagt sig lite och jag ser verkligen fram mot detta äventyr!